Centralsjukhuset Karlstad, förlossningen, rum 4... Lite *"lustigt" att det var just i det rummet jag hamnde, för det var i precis det rummet jag födde Julia. Den gången kom jag in och ville bara att det hela skulle gå så snabbt som möjligt och det gjorde det ju också... Nu var känslorna "lite" annorlunda och jag kunde bara hoppas att det inte skulle komma nåt barn överhuvudtaget... inte än i allafall!!
Jag börjar där jag slutade förra inlägget om sjukhusvistelsen, nämligen på torsdag förmiddag, den 9/2:
Hjärnan gick som sagt på högvarv, men efter en hel del ringande hit och dit, pusslande och fixande, så kunde jag börja slappna av.
Torsdagen gick upp och ner; ena stunden långt mellan sammandragningarna och plötsligt kunde dom bli tätare och intensivare. Mer antibiotika och fler provtagningar, mätningar och undersökningar. Och målet för läkarna var tydligt: Hålla det hela i schack såpass länge att jag skulle hinna få injektion nummer två (av två) för att påskynda lungmognaden. Det skulle gå 24 timmar mellan dom och det innebar att nummer två kunde ges tidigast klockan 23.30 torsdag kväll. Väntan, väntan och en känslomässig berg och dalbana utan dess like!!
Spruta nummer två hanns ju uppenbarligen med och natten till fredag och fredag morgon, så var det faktiskt väldigt lugnt...
Fredag förmiddag så hade jag "förbrukat" maxdosen av just den värkstoppande medicinen som jag fått och då det dessutom varit ganska lungt, så beslutades att det inte skulle sättas in nåt annat, utan vi skulle om det höll sig fortsatt lugnt, även utan hjälp. Det gjorde det.... i ungefär 30 minuter.... Läkarna tillkallades igen och trots allt så beslutades att jag var färdigmedicinerad och nu fick vi bara vänta och se vad som skulle hända....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar