Efter regn kommer solsken!!

Det behövs inte så stora händelser för att ge humöret en skjuts i rätt riktning!! Tanka energi är så otroligt viktigt och alla har vi väl olika sätt att ta till?! 
Goda vänner har ju oftast en förmåga att kunna fylla på en tom energibehållare och jag har haft förmånen att få träffa många såna de här senaste dagarna!!

I söndags kikade Sofie och hennes kille Robin förbi på en fika. Sofie är en av mina "gamla" elever från Forshagaakademin och för att verkligen ge mitt ego en riktig boost, så visst måste det väl vara ett gott betyg att mina elever håller kontakten med mig efter flera år?! ;)

Amanda myser i Sofies knä

I måndags blev det sen dubbel dos av goda vänner då både Camilla och Lisa hälsade på. Jag kan lova att det är sååå skönt att ha lite vuxet sällskap vid middagsbordet, är ju inte så bortskämd med det under de veckor Timmy är på jobb....

I tisdags morse klockan 7 ringer telefonen och det är Tania. Hon undrar vad jag vill ha till frukost och säger att det bara är att dyka upp när det passar!! Vilken underbar överraskning sådär på årets tråkigaste dag och allt!! (Nämndes på radion att det var så, då tisdagar tydligen är tråkigast enligt en majoritet av svenska folket, november den överlägset värsta månaden och sen är alltid veckan före lön döstrist, därav slutsatsen att just den här tisdagen är den allra tråkigaste på hela året..... Hm, jag kan nog tänka mig värre dagar.)
Så efter att jag lämnat Julia på dagis, så gasade jag Sharanen mot Skattkärr och ett dukat bord, massor av levande ljus, en sprakande brasa och sen på det; en hel förmiddag med surr om både ditt och datt. Om vi löste några världsproblem? Nej, kanske inte, men nog tror jag att vi var och nosade på åtminstone att par av dem :))

Den härliga frukosten som Tania hade dukat upp!!

Så fulltankad av energi, så lyckades inte ens en krånglande tvättmaskin igår kväll få mig ur balans!! Mitt i ett program så stannar eländet och en felkod tänds, "F04" blinkar det oroväckande i displayen... Kollar upp vad det betyder och följer sen noggrant beskrivningen för hur jag ska gå tillväga för att lösa problemet. MEN, inte vill maskinen fungera för det. Tittar lite uppgivet på den stora tvätthögen och funderar över hur jag ska få alla kläder rena utan tvättmaskin?? Men två småbarn och en tonåring, så är just den prylen ganska helig!! Stängde helt enkelt av eländet och gick och la mig.
I morse när jag vaknade, så gick jag till tvättstugan igen. Bad en bön till tvättmaskinsgudarna och tryckte andäktigt på startknappen...... OCH DEN FUNGERADE!!!! Jag antar att den bara behövde en liten paus från sitt hektiska liv, precis som sin "matte", för sen har den fungerat felfritt hela dagen!

Snart är det dags att äntra bingen och sen får vi se vad morgondagen kommer bjuda på för trevligheter!! 

Godnatt!!

(Hm, såååå bra fick det alltså inte gå.... Hade tänkt publicera några bilder, men det visar sig att jag använt upp mitt gratisutrymme! Får kolla på det i morgon, så tyvärr, inga bilder den här gången.) 

Nytt försök!!

Ja, skam den som ger sig! Testar att gör ett inlägg från paddan och skulle det (mot all förmodan) fungera, så är det helt och hållet Maries förtjänst! Tack för hjälpen!!!!!!
Om ni undrar vad det är för smarrigt jag ska sätta tänderna i till lunch, så är det rester från gårdagens middag: "Sannes tacolåda"! Busenkelt och gott och receptet kan jag bjuda på nästa gång jag skriver från datorn!
Ha en bra söndag!

Snälla HJÄLP mig!!

Finns det någon vänlig själ bland mina läsare som skulle vilja förbarma sig över mig och hålla en kurs i hur man bloggar från mobil och ipad???? Trots massivt nerladdande av appar, så misslyckas jag tydligen brutalt :( Jag kan publicera inlägg, så länge det bara består av text. Men så snart jag försöker smyga med en liten bild, då blir det tvärstopp. Ytterst irriterande kan jag lova!!

Alla tips mottages tacksamt, då det skulle bli så mycket enklare att få iväg nåt inlägg emellanåt, om jag kunde använda fånen eller paddan!!!

Tack på förhand!!

Känsliga läsare varnas!!!

Då vi kom hem från Turkietresan, så upptäckte vi att vi fått inneboende i bilen!!! Någon eller några hade nämligen kalasat på resterna av frukosten som vi ätit i bilen på väg till Gardermoen :) Om råtteländena bott där redan innan, eller om de flyttade in under tiden bilen stod parkerad i Norge, det får vi aldrig veta!! Svensk eller norsk, så har det inte känts så fräscht att ha såna husdjur i bilen...
Det har ju dessutom gått ganska lång tid nu och den planerade musjakten har hela tiden skjutits på framtiden, men i eftermiddags bad jag Alvin att ladda ett par fällor med älgkorv och ställa ut i bilen!
Och det gav minsann utdelning direkt och första musen är nu förpassad till mushimlen :) YES!!! Jag skriver “den första“, då jag hört nånstans att finns det en, så är det minst åtta. Den som lever får se, för fällorna kommer att få stå där varje natt ett bra tag framöver!!

Jag är ledsen, men trots att jag är en stor djurvän, så finns det vissa djurarter som jag inte visar någon som helst sympati för!!

Bra saker också!!

Självklart händer en massa bra saker i mitt liv och några av dessa vill jag förstås också dela med mig av!!

Snart är det dags för Alvin att få betyg i skolan och jag kan lova att jag under årens lopp har fasat lite inför detta. Alvin har fått kämpa hårt många gånger, dels med egna problem, men kanske framförallt mot riktiga idioter han mött på vägen. Det är hårda ord, men det finns lärare han haft som jag inte skulle ge ett ruttet lingon för!! Men återigen så kan jag inte nog framhålla vilken toppenskola han går på nu, Ilandaskolan, och det känns som att Alvin "hittat hem". Det märks på att jag har en betydligt mer harmonisk son och då blir det förstås lättare att kunna prestera, vilket verkligen märks på resultaten!! I veckan hade vi utvecklingssamtal och det är så skönt att kunna lämna ett sånt samtal med en bra känsla i magen, både för mor och son!!

Liten, som inte är så liten längre.... Vart tar åren vägen??!!

Julia underhåller oss varje dag! Hon pratar och pratar och pratar och däremellan sjunger hon :) Hon älskar att hjälpa till och det spelar egentligen ingen roll med vad, bara hon får "hjälpa till"!

Amanda tränar, tränar och tränar.... Hon har bestämt sig för att snart knäcka "kryp-koden" och jag kan lova att det är nära, nära nu. Hon tar sig dit hon vill, men kör fortfarande på "hasa-stilen", det vill säga att dra sig fram. Men OJ vad roligt hon har när hon upptäcker världen :)

Den enda i den här familjen som satsar stenhårt på att slå personbästa i plankan, varje dag :))

 Så mycket kärlek... tre underbara godingar <3 Och tur är väl det, för ibland är det nästan gratis att komma och hämta dem ;)

Inget rosa "lull-lull"!! Del 2

Tina åkte hem och på fredagsmorgonen kom nästa överraskning: Julia hade så ont när hon skulle kissa så hon bara SKREK!! Jag antog urinvägsinfektion och lyckades få stackaren att kissa i ett rör.... Trots att det gjorde så ont så hon var knallröd i hela ansiktet, så svettig så hela håret var blött och det gjorde så ont när hon väl kissade så benen skakade på henne.... Stackars, stackars liten :( Det var bara att ringa grannen som var snäll, IGEN, och följde med på vårdcentralen. Jag tog en värktablett så stark så det blev en billig fylla redan tidigt den fredagen.... Men utan hade jag ju inte kunnat åka! Väl där så var det ingen urinvägsinfektion (?????) Läkaren sa att det kunde bli så för små flickor ibland.... Snopet kan jag lova!!

På måndagen hade jag ett ljusparty inbokat och jag tänkte förstås avboka. Men Timmy visste hur mycket jag hade sett fram emot det och lovade att stå för markservicen så att det verkligen kunde bli av! Jag var dödstrött när sista gästerna gått, men visst var det trevligt och jag blev ägare till många nya, fina saker och en hel del ljus rikare!!

 

I mitten av veckan sen, så åkte jag själv på en hejdundrande förkylning. Halsont och en vidrig hosta om nätterna, lägg sen även till att fogen fortfarande ömmade ganska ordentligt! Jag lovade det var nätter när jag var beredd att kasta in handduken och jag undrade hur mycket det var meningen att jag skulle orka med. För inte nog med detta, på söndagen var det dop inbokat för lilla Amanda (I Malung och jag hade fortfarande inte åkt bil längre än till vårdcentralen....) och dessutom hade vi redan flyttat det en gång. Så det vara bara att bita ihop, igen, och packa ihop hela gänget och bege sig norrut! 

Men det gick bra och dopet blev riktigt, riktigt lyckat!! Akten i kyrkan var alldeles lagom och efteråt var det mat och tårta i församlingshemmet. Siriporn och Lek hade lagat thaimat och dessutom bjöd vi på hemgjord potatissallad och tjälknöl på älg!

Så fick hon äntligen sina namn, Elin Amanda Runesson. Med på bilden är också hennes faddrar, Mattias och Siriporn.

Till höger skymtar en del av den goda maten och till efterrätt bjöds på hemgjorda tårtor, SMASKENS!!

Veckan efter dopet hade det väl varit dumt om det hade fått vara lugnt va? Så den här gången var det återigen Amandas tur att få feber!! Och antagligen hade hon även ont i halsen, det verkade så när hon åt. Och på tal om äta och Amanda, så har jag dragit ner ordentligt på amningen, så snart bör jag kunna sluta helt!! När jag väl slutat och hormonerna "lagt sig", så bör också problem med fogen försvinna..... Hoppas jag!!!

Och nu då, hur ser det ut just nu? Jo, i onsdags fick vi hämta Julia på dagis, för hon hade feber :)) Hon har ordentligt ont i halsen, men har i allafall varit feberfri idag. Trots det, så var hon vaken fyra gånger natten till idag OCH som för att sätta lite extra krydda på nattvaket, så har Amanda kräkts mellan midnatt och 04.00!!! Halleluja så underbart livet kan vara ibland!! Och jag antar att jag har en lång natt framför mig, för Julia har redan hunnit vara vaken två gånger sen hon somnade för lite drygt två timmar sen....

NU!! Har jag klagat färdigt!! Och all heder till er som hängt med genom mina snurriga inlägg! Men det känns skönt att "få ur sig det"!! Nu är det bara att fokusera på allt positivt som faktiskt också händer i mitt liv och sen måste jag se framåt, för det kan ju bara inte fortsätta så här i all evighet va??!!

Inget rosa "lull-lull"!! Del 1

Nu var det ett tag sen jag visade något livstecken här på bloggen..... och jag kan lova att jag saknar att skriva. Jag behöver den här "pysventilen" så väl, men tiden..... den berömda tiden, som aldrig räcker till :( 
Ikväll har jag i allafall lyckats installera en app på mobilen, så jag hoppas, hoppas att jag kommer kunna slänga in något mer inlägg nu framöver!

Och nu kommer det, det som inte är nåt rosa "lull-lull", så alla ni som inte gillar gnäll bör sluta läsa nu. För nu ska jag klaga nåt alldeles fruktansvärt över kaoset som tydligen aldrig tänker ta slut!!! Och långt kommer det också att bli, så är det nån som orkar läsa till slutet, så är jag imponerad!! (För att ge er en chans, så kommer jag dela upp eländet i mindre bitar..)

Vattenpumpen rasade ju och det var väl det hittills värsta som hänt, men sen har det ena avlöst det andra känns det som:
Veckan efter pumphistorien så var ju Amanda dålig. Och som grädden på moset när hon frisknat till, så fick Julia feber och hon sov, mer eller mindre dygnet runt. Hon kom upp och åt frukost, sov till lunch, åt lunch, sov till middag, åt middag och la sig sen igen och sov till frukost nästa morgon. Efter några dagar blev jag såklart riktigt, riktigt orolig, så vi fick åka in och det togs en hel del prover. Men allt var normalt och efter ytterligare några dagar, så var det full fart på busungen här hemma igen!!

Sen var det den här följetongen med min (förbaskade) fog.... Jag gick väl över gränsen vad den klarade av en söndagseftermiddag och det fick jag verkligen sota för!! Jag säger bara SMÄRTA!! Det är en lång historia, men när jag behövde flera minuter på mig för att kunna vända mig från ryggläge till sida när jag låg i sängen,  jag behövde hålla i allt jag kom över för att ta mig till toaletten och sen dessutom nästan svimmade när jag väl satte mig där, så insåg jag att det antagligen var dags att kontakta vården. Jag blev således utrullad på bår tidigt på måndagsmorgonen och Amanda fick ju också lov att följa med (då jag fortfarande helammade så det fanns inget alternativ), fastspänd på den andra båren i sjuktransporten.... Ska man skratta eller gråta?! (Som tur var, återigen, så var min mamma här. Vad skulle jag ha gjort utan henne den här gången.... och så många andra???!!!)

Amanda ser lite förskräckt ut, men jag hade inte så mycket annat att välja på än att ta henne med. Och sen kan ni gissa om mammahjärtat blödde när Julia stod utanför och grät så det skar genom märg och ben när vi skulle åka?!

 Jag fick även åka hem på bår, då läkaren insåg att sitta inte var att tänka på.... Men trots allt, så får jag anse mig ganska lycklig. Många med såna här fogproblem tappar helt kontrollen över "de nedre regionerna", så visst var det trist att åka hem på bår och i sällskap av ett par kryckor, men jag slapp i allafall blöja!! 

Insåg ganska snart att mamma inte skulle orka ta hand om två små barn, för jag själv var ju inte till nån nytta överhuvudtaget. Som tur var så kunde barnens faster,Tina, komma hit med kort varsel och hjälpa oss några dagar!! Guldstjärna till henne säger jag bara!! Själv hade jag så ont att jag inte ens kunde ha mina barn i knät om jag satt mjukt i soffan :(