Åter på Lövberga

Hemma igen, fylld av tacksamhet....

Tacksam att allt gått otroligt bra. Visst, han har en kraftig hjärnskakning och minnet sviker fortfarande. Har dålig koll på vad som hänt tiden före olyckan och av själva olyckan minns han ingenting. Även korttidsminnet sviker och sånt som hänt en timme tidigare försvinner ibland.... Och det är nog det som är jobbigast för mig och gör mig mest orolig. Och det här är också nåt som ganska snart måste bli bättre, annars blir det återigen en tur till lasarettet för ytterligare kontroller.
Det vänstra ögat har fått sig en rejäl smäll och igår ägnades flera timmar åt att få det noggrant undersökt. Det verkar ha gått bra, men för säkerhets skull så ska vi på ett återbesök nästa vecka och då ska förhoppningsvis svullnaden lagt sig så det går lättare att undersöka det.
På vänster sida har kindbenet en spricka under ögat. Och detta har oroat mig sen undersökningen av ögat igår. Läkaren som gjorde undersökningen misstänkte att det här eventuellt påverkade ögat, men till min/vår stora lättnad, så var det inte så. Och en spricka gör de inget åt, så han slapp opereras. Nu ska även sprickan kontrolleras nästa vecka, då trycket från svullnaden lättat, men läkaren trodde inte att det skulle ge nåt annat resultat då heller.
Knät behövde de aldrig röntga, det räckte med en undersökning för att konstatera att det inte var nån fara med det.
Sen har han massor av skrapsår, vilket förstås orsakar en massa obehag just nu, men det är ju småsaker i det stora hela!!

Många har undrat hur själva olyckan gått till och de har haft höjden av otur, men verkligen haft marginalerna på sin sida. Rattstången har nämligen gått av!! Och det är förstås omöjligt att manövrera ett fordon då och det blir inte lättare av att det är spegelblank is på vägen...... Tur är förstås att de inte mött nån annan. Tur var också att bilen gick i diket med "baken" före, hade det varit tvärtom hade nog utgången blivit en helt annan. (Detta enligt förarens pappa som var på plats ungefär samtidigt som ambulanserna.) Det jag är gladast över är förstås att det inte kom nån bil åkandes som inte hade upptäckt Alvin som låg mitt i vägen....

Jag känner också en sååååå otroligt stor tacksamhet över all värme jag har fått känna de senaste dagarna..... Tårarna har kommit då jag överösts av uppmuntrande samtal, mail, meddelanden och besök. Dessa har gjort mig stark och gett mig kraft att orka hålla ihop..... Tror inte nån kan förstå hur mycket det har betytt för mig <3 Kärlek till er alla..... Ingen nämnd, ingen glömd!

En stor eloge också till alla er som på ett eller annat sätt ställt upp, så att jag har kunnat vara där jag har behövts som bäst det här dagarna: På sjukhuset tillsammans med min son!!
Ett extra stort tack till mormor och farmor som varit här hemma och tagit hand om tjejerna!!

I morgon kommer sambon (förhoppningsvis, måste ju alltid tilläggas) hem och jag antar att det inte varit så roligt att sitta fast ute på en plattform mitt i allt detta..... Ska bli skönt att få vara alla tillsammans igen!!

Ta hand om er därute och var rädda om varandra.....

Mardrömmen....

Ikväll har jag fått uppleva en mardröm på riktigt och jag befinner mig fortfarande i den...
Skulle ringa och kolla vart Alvin tagit vägen och nån svarar;  Jens på ambulansen. Kul skämt tyckte jag och bad att få prata med Alvin. Får till svar; jag heter Jens och jobbar på Ambulansen i Karlstad, är du Alvins mamma? ....... Några sekunders tystnad och tankarna virvlar. Jovisst är jag det..... "Han har varit inblandad i en trafikolycka och vi håller precis på stt lasta in honom i ambulansen och vi är på väg in till sjukhuset......" VAAASSAAA DUUUUU??????

Tja, sen blev det ett stort virrvarr.... av tankar och känslor.... Tog mig in till akuten och det var ingen rolig syn som mötte mig: Fastspänd med nacken fixerad, illa tilltygad i ansiktet, kopplad till en massa slangar,  ligger mitt barn där.... Massa läkare och annan personal hit och dit och barnet som ligger där och inte alls är "med"......

Många timmar senare har vi fått ett rum på en avdelning och jag drar en lättnadens suck, för att Alvin hade en skyddsängel som vakade över honom den här kvällen....
Han har förvisso slagit ur en flisa ur en kota i ryggraden, men det är inte någon fara. Han har en ansiktsskada som ska utredas vidare i morgon. Ett knä ska röntgas i morgon. Full av skrubbsår och en mycket kraftig hjärnskakning.... MEN HAN LEVER!!!!!!!

Han har suttit som passagerare i ett fordon som snurrat varv på varv,  har kastats ur och blivit liggande på vägbanan...

Huuuuu, detta kunde ha gått SÅ mycket värre....

Väntar nu på att jag ska "landa", så att jag kan få några timmars sömn....

Tänk om.... tänkte jag....

Och jag hann tänka det alltför många gånger.....

Jag vet att min inlägg lyst med sin frånvaro och att jag varit eländigt dålig på att höra av mig till min vänner på slutet. Visst beror det till stor del på att mitt nya (och förbaskat roliga) jobb tar en hel del tid. Lägg också på det att vi fortfarande inte vet vart vi ska bo när vi ska vara ute ur huset i slutet av januari.... Allt detta borde räcka till.... Men sen slog bomben ner:

För ungefär en månad sen, så kände jag den..... knölen i bröstet!!!!!!!!! Paniken, kan ni fatta paniken???!!! Redan nästa morgon ringde jag Bröstcentrum för att få en tid........ lite drygt tre veckor senare.... Fyyyy fasen säger jag, att behöva gå och fundera över detta i över tre veckor :-(

Tankarna flög och for. Och då de kom, så gick det liksom inte att hejda dem. Det var lite som att kasta sig ut i fritt fall; hur gärna jag än hade velat bromsa, så gick det inte....
Tänk om...
..julen som kom kanske var min sista?
..den fantastiska helgen i Göteborg med sambon och nya kollegor, skulle jag vara med nästa år?
..jag inte skulle få se mina barn växa upp.... och så vidare och så vidare....

Fattar ni vilken terror, att hela tiden känna den där förbannade knölen, men att bara vara tvungen att snällt vänta på besked??!!

Jag tackar gudarna för jobbet! Såg till att allt gick i 220 km/h hela tiden, helt enkelt för att inte hinna tänka!
Så då jag var på utbildning och alla runtomkring trodde att det var så skönt att få några kvällar för mig själv där nere i Skåne. Så bröt jag istället ihop totalt och satt i ett hörn, invirad i mitt täcke med tårarna sprutande och visste inte hur jag skulle kunna hålla ihop tills jag fick ett besked....

Jag höll ihop och i veckan var det så äntligen (eller hur det nu var, både ville och inte ville att den dagen skulle komma) dags för undersökningsdag.
Det hela började med mammografi och sköterskan kollade på bilderna och säger: Jag ska gå och hämta läkaren direkt...... "Jahapp, det var kört", hann jag tänka...... Vad jag inte visste, var att det var så här det skulle gå till: Mammografi, läkare, ultraljud, läkare igen och till sist kirurg. För att alla skulle få se och känna, så inget lämnades alltså till slumpen!!

Men det var ingen fara!!!!!! Herregud, en sån obeskrivlig lättnad!!!!!!!!
Gick ut från mottagningen, som på små moln. Satte mig i bilen och kände hur slut jag var.... Hade kunnat somna där och då. Hela kroppen kändes som gelé.....

Så till allt och alla som känt sig åsidosatta ett tag, jag hoppas ni har överseende......