Kaos!!

En vecka sen senaste inlägget och den veckan kan väl bara summeras med ett enda ord: KAOS!!
Jag ska försöka göra en lång historia kort...

I torsdags åkte Timmy på jobb. (Galet?! Jo, det kanske kan verka så. Men för oss känns det viktigare att han kan vara hemma några månader när den lilla väl kommer, hellre att han ska stanna hemma nu "i-fall-att".) Min mamma kom ner för att agera "back-up" och vi tyckte var väl förberedda inför de två veckorna som skulle komma! Men det blir ju aldrig som man tänkt sig, eller hur?!



Natten mellan torsdag och fredag fick Julia magsjuka och jag blev förstås beordrad i säng, då vila är (borde vara) prio ett just nu. Vid tre på natten vaknade jag och skulle gå upp och kolla läget. Ser att mamma är oroväckande blek, kunde magsjukan ha drabbat henne så snabbt? Nja, att det här var nåt annat förstod jag snabbt. Hon hade sån yrsel, att direkt hon la ner huvudet så kräktes hon och hon kunde inte resa sig.... Vad göra? Ja, jag blev ju fruktansvärt orolig och efter samtal med 1177, så hade jag inget annat val än att skicka henne till akuten... Och vem skulle då hand om Julia? Ett kort samtal till Malung och strax satt bästa Lisa i bilen och var på väg ner. Timmarna innan hon kom fram till Karlstad så hade jag ju inget annat val, än att vara uppe med min lilla älskling... Lisa kom ner, jag kunde gå och sova igen och efter några timmar kom även mamma tillbaka. På akuten trodde dom att hon drabbats av ett "kristallanfall", nåt med kristaller bakom örat.

Lisa stannade till lördag. Då hade både mamma och Julia börjat pigga på sig och vi såg ingen anledning varför Lisa skulle behöva stanna. Så hon tog med sig Alvin och hans kompis och åkte till Malung. (Det är ju sportlov och det firas gärna i Dalarna!!) MEN, på eftermiddagen drog det igång igen. Först fick mamma magsjuka och efter några timmar var det min tur. Samma fråga igen, vem skulle ta hand om Julia???? Och den andra frågan; skulle nån vänlig själ bara vilja väcka mig ur den där j-a mardrömmen?? Efter några samtal, så sitter min härliga svärmor i bilen på väg från Mora.... Och det enda jag kunde tänka på var förstås, att ingen trodde att bebisen skulle stanna i magen om jag fick kräksjukan. Det kändes som jag var till helvetet och vände den natten... Men bebisen stannade kvar och efter tio(!!!) timmar började kräkh******t ge sig.

Nu är vi hyfsat på benen. Mamma är piggast, Julias mage krånglar fortfarande lite och jag har, tyvärr, inte återfått aptiten än. Men jag överlever på soppa, så det går vägen även om jag känner mig ohyggligt trött, både i kroppen och själen. Men är man varit på botten, så kan det ju bara bli bättre!!

PS. Jag glömde nämna att även Alvin fick magsjuka när dom kom till Malung, men han var snabbt på benen igen. Och nu är det full fart på honom och Dennis i skidbacken har jag hört!!

Vardag....

Njuta av vardagen var det ja.... och det varade ju inte så länge. För natten till måndag åkte sambon på kräksjuka... Inte ett dugg avundsjuk och jag kan bara hoppas att jag skonas från eländet!!
Igår var Timmy av förklarliga skäl inte särskilt pigg, snarare som en urvriden skurtrasa och dessutom med ganska hög feber. Jag försökte förstås ta det fortsatt lugnt, men det blev kanske inte riktigt så mycket vila som det borde. Och det straffade sig DIREKT: Tidig kväll drog det igång igen och det var bara att åka in till lasarettet :( Flera timmar med fyra minuter mellan värkarna och det var bara att mentalt börja förbereda sig på att det kunde bli bebis i vecka 31.... Till slut bestämdes att dom skulle kolla om det var någon påverkan på livmodertappen och det var ingen förändring sen kollen i måndags och då gjorde läkaren en "helomvändning": Det var ju sagt att jag inte skulle få fler mediciner för att stoppa en eventuell förlossning, men han tyckte att vi kunde testa med en spruta Bricanyl igen. Och redan efter en halvtimme så började värkarna klinga av, HURRA!!!!!
Så jag fick åka hem igen och jag är så tacksam att jag har underbara grannar som gick upp mitt i natten för att åka och hämta mig!!
På tal om Bricanyl förresten: Jag är väldigt glad att jag inte har astma och är beroende av eländet för att leva ett normalt liv. För FY FASEN vad dåligt jag mår när jag får det; jag skakar som ett asplöv och det känns som nån sitter på mitt bröst när jag försöker andas....

Idag är jag förstås glad att vara hemma och att bebisen ligger där den ska ett tag till. Men trots det, så har jag haft svårt att hålla känslor i schack och humöret på topp. Jag skulle nog kunna drista mig till att säga att jag haft en riktig mental kollaps under eftermiddagen :( Sååå många tankar som far omkring i det här röriga huvudet, så många känslor.... Känslan av otillräcklighet här hemma, att jag inte kan vara vare sig den mamma eller sambo jag skulle vilja vara. Funderingar varför vi sätter ett till barn till världen, när mina tidigare graviditeter varit allt annat än okomplicerade. Att det är mitt fel om barnet kommer tidigt, min kropps fel.... Vad ÄR det egentligen för fel på min kropp? Varför hittar man inget fel, för nåt måste det ju vara??!! Och tårar, tårar, tårar som aldrig ville ta slut....
Jaja, kan bara hoppas att allt känns bättre när jag vaknar i morgon!!

Besiktning godkänd!!!

Idag var det då dags för första återbesöket på lasarettet... och visst var jag lite nervös!!! Och inte blev det bättre av det första läkaren säger är att livmodertappen var tvungen att vara en viss längd för att jag överhuvudtaget skulle få åka hem!!!! Men jag hade millimetrarna på min sida och blev således godkänd för att skickas hem igen :)) Med förmaningen att VILA OCH TA DET LUGNT och det är klart att jag gör!! (Jo, jag GÖR faktiskt det, tro det eller ej!!)

Igår var en bra dag det också!! På förmiddagen kom min härliga granne K över på besök och vi satt och tjötade en bra stund. Dom fina tulpanerna hon hade med och även chokladen, var riktiga humörhöjare!!
Och knappt hade hon hunnit utanför dörren, förrän bilen rullade in på gården och Timmy och Julia kom hem, betydligt tidigare än jag hade trott!! Vilken överraskning och så skönt att det blev lite liv och rörelse i huset igen!!
Senare på eftermiddagen kom också Alvin hem..... MYCKET trött, men också MYCKET nöjd med helgen. Och jag är så tacksam att han får följa med den här familjen på "roligheter" ibland.
Sen var det riktigt mysigt att få äta middag tillsammans hela familjen.... och allt kändes som vanligt igen.
Härligt att uppskatta den enkla vardagen!!

Potträning!! Undrar ni vad hon har på huvudet? Julia älskar huvudbonader och det spelar ingen roll om det är en mössa, en bunke, eller som här; hennes badbyxor :))

En diva på divanen!!

Riktigt så här glamourös är förstås inte jag... tyvärr :))

Passande beskrivning av nån som spenderar större delen av dagarna liggandes som en padda på soffan va?? Och som dessutom inte gör ett nyttigt handtag här hemma :) Men tyvärr är det inget liv som passar mig och emellanåt kryper det i kroppen av rastlöshet.... Jag märker det inte minst när jag ska försöka fördriva tiden med lite tv-tittande: "Skit" jag tidigare kunnat fastna i, tilltalar mig inte alls för tillfället och trots ett stort kanalutbud, så har jag ändå svårt att hitta nåt som verkligen fångar mitt intresse!! Tur att det finns ett "programbibliotek" att välja och vraka ur!!
Nu måste jag dock sålla ordentligt även där och det skyller jag återigen på hormonerna! Efter sjukhusvistelsen, så har jag blivit känsligare än nånsin!! Det behövs ytterst lite för att jag ska bryta ihop totalt... Satt och zappade och råkade hamna i ett program som hette "Född att vara annorlunda" och en mamma säger "Han fyller tio idag och man sa till oss att han inte skulle bli tio, så det här är en riktig milstolpe för oss.....". Det lilla räckte för att utlösa en gråtattack som aldrig ville ta slut :(
Det måste väl också vara hormonerna som gör att det blir si och så med nattsömnen. Dels är jag så varm om nätterna, så jag önskar att jag bodde i en igloo istället!! Men än värre är nog mardrömmarna..... Fy fasen säger jag bara, jag har drömmar som får mig att vakna helt förtvivlad och det är förstås svårt att kunna somna om då!! Som tur är, så drömmer jag inget när jag sover på dagarna. Så idag passade jag på att sova fyra timmar, gött!!
Har naturligtvis pratat med mina älsklingar idag, både dom som är i Malung och han som är ute och campar och jag saaaaknar.... Samtidigt känns det bra i mammahjärtat när tonåringen ringer från Hovfjället och bara bubblar av glädje och vill berätta om sin dag däruppe <3
I morgon kommer dom hem och jag längtar!!!

CSK, del 2

Centralsjukhuset Karlstad, förlossningen, rum 4... Lite *"lustigt" att det var just i det rummet jag hamnde, för det var i precis det rummet jag födde Julia. Den gången kom jag in och ville bara att det hela skulle gå så snabbt som möjligt och det gjorde det ju också... Nu var känslorna "lite" annorlunda och jag kunde bara hoppas att det inte skulle komma nåt barn överhuvudtaget... inte än i allafall!!

Jag börjar där jag slutade förra inlägget om sjukhusvistelsen, nämligen på torsdag förmiddag, den 9/2:
Hjärnan gick som sagt på högvarv, men efter en hel del ringande hit och dit, pusslande och fixande, så kunde jag börja slappna av.
Torsdagen gick upp och ner; ena stunden långt mellan sammandragningarna och plötsligt kunde dom bli tätare och intensivare. Mer antibiotika och fler provtagningar, mätningar och undersökningar. Och målet för läkarna var tydligt: Hålla det hela i schack såpass länge att jag skulle hinna få injektion nummer två (av två) för att påskynda lungmognaden. Det skulle gå 24 timmar mellan dom och det innebar att nummer två kunde ges tidigast klockan 23.30 torsdag kväll. Väntan, väntan och en känslomässig berg och dalbana utan dess like!!
Spruta nummer två hanns ju uppenbarligen med och natten till fredag och fredag morgon, så var det faktiskt väldigt lugnt...
Fredag förmiddag så hade jag "förbrukat" maxdosen av just den värkstoppande medicinen som jag fått och då det dessutom varit ganska lungt, så beslutades att det inte skulle sättas in nåt annat, utan vi skulle om det höll sig fortsatt lugnt, även utan hjälp. Det gjorde det.... i ungefär 30 minuter.... Läkarna tillkallades igen och trots allt så beslutades att jag var färdigmedicinerad och nu fick vi bara vänta och se vad som skulle hända....

Tyst och tomt.....

Det är så tyst, så tyst.... Huset är tomt och det är jag inte van vid!!!
Det är nu det straffar sig att vi skjutit upp nåt som vi kunnat göra för flera månader sen. För Timmy var tvungen att åka norröver under helgen och Julia följde förstås med och Alvin har åkt med en kompis till Hovfjället för campingliv i husvagn och skidåkning. Och jag tar mig ju ingenstans, alltså fick jag snällt stanna hemma!! Egentligen går det väl ingen nöd på mig: I kyl och frys finns mat bara att värma, ett gäng grannar har "jour" och är beredda vid sina mobiltelefoner, ifall jag skulle behöva skjuts till förlossningen. Men, det där förhatliga ordet men ;) om det är tråkigt med ordinerad vila annars, så kan jag upplysa om att det är ännu tråkigare när huset är tvärtyst och tomt!! Och saker som annars är helt självklara, blir omöjliga i mitt tillstånd... Bara en sån enkel sak att få in tidningen från postlådan.... För såna "maratonpromenader" är inte att tänka på :) 
Jaja, det är bara några dagar jag måste stå ut och jag får trösta mig med några bra filmer och ägna mig åt "telefonterror" när tristessen blir alltför stor!! Men FY vad jag saknar min familj!!

Hur skulle det gå till att INTE sakna ett sånt här troll??

Till ingen nytta!!

Det är väl ungefär så jag ser på mig själv just nu!! Det är så mycket jag känner att jag både borde och vill göra, men det är inte riktigt läge för det helt enkelt!
Större delen av dagen tillbringar jag i ryggläge på soffan, eller möjligtvis förflyttar mig till sängen för att sova ett par timmar. Och jag kan inte göra annat än att titta på när Timmy drar hela lasset här hemma.... Visst, han brukar vara borta och då gör jag allt... Men det blir ju inte samma sak när vi är hemma båda två, då ska man ju hjälpas åt!!!!! Jag vet inte vad jag känner mig som.... Ligger på soffan och ser på när han lagar mat, tar hand om Julia, plockar, åker och handlar. Ja, sköter ALLT helt enkelt..... Men jag får väl koncentrera mig på det som är min viktigaste uppgift just nu: Att hålla mig lugn och vila så att den lilla där inne får chansen att utvecklas mer innan det är dags att "komma ut"!

På tal om Julia.... Hon kommer och kryper upp i soffan bredvid mig och vi läser böcker, bygger med klossar, pussas, kramas.... Och det är förstås huuuur mysigt som helst, att få vara lite delaktig!!! Aldrig att hon drar i mig och vill att jag ska följa med och titta på eller leka med nåt annat och jag undrar hur mycket hon förstår?! För hon verkar ha accepterat fullt ut att mammas plats tydligen är på soffan just nu!!

Pappa säger att jag kanske ska få åka nåt konstigt som heter skoter till helgen och då gäller det att vara väl förberedd!! Hjälmen är dock i Malung, men balaclavan och glasögonen har redan blivit stora favoriter. Glasögonen provar hon gärna flera gånger om dagen och helst vill hon spegla sig när hon har dom på :) Och som ni ser på bilden under, så fungerar dom utmärkt också när man åker bob!!

Det blir mycket mys och bus med pappa och det är Julia förstås nöjd med!! Här passar dom på att vara ute och njuta av den lilla snön som kommit och det blev en premiärtur på brorsans bob! (Brorsan som för övrigt också fick agera fotograf!!)

Varje dag är bra!!

Varje extra dag i magen är bra, till och med jättebra. Måste intala mig själv det när tårarna kommer.... Igår var en sån dag, en dålig dag med många tårar :( Idag är den "fysiska statusen" densamma, men den mentala är bättre i allafall!!

När man varit med om nåt jobbigt, så är ju ett sätt att bearbeta det hela att sätta ord på det. Så jag kommer dela med mig av min sjukhusvistelse, lite i taget....

Allt började i onsdags kväll då vi satt här hemma vid köksbordet. Plötsligt, helt utan förvarning, fick jag ont, grymt ont. La mig på soffan och tänkte att det går över om jag vilar. Den värsta smärtan gav sig, men jag kände ju regelbundna sammandragningar... Då det inte slutat efter en timme, så ringde jag förlossningen. Och med ett barn fött i vecka 31+5 "i bagaget", så var det bara att åka in direkt.
Togs emot på specialistmödravården, men efter bara ett par frågor så öppnade barnmorskan dörren i rummet och sa att det var förlossningen som gällde...
Snabbt till ett rum, på med ctg-apparaten.... Jodå, regelbundet var det och alltför tätt och intensivt för att vara i vecka 29+5.... och då blev det fart!!
Först en spruta för att försöka få hejd på det hela. Kroppen ville nåt annat och sammandragningarna blev dubbelt så kraftiga och kom dubbelt så ofta.... Tankarna snurrade.... Läkare, barnmorskor och sköterskor snurrade också runt mig. Nya åtgärder för att stoppa; dropp med en rasande fart in i kroppen, tre olika sorters antibiotika (säkerhetsåtgärd, ifall jag skulle ha nån infektion), prover, MASSOR av prover och undersökningar, spruta för att påskynda lungmognaden ifall barnet skulle komma..... Och frågor, massor av såna också. "Ville sambon vara med om det skulle gå fort, så dom visste om dom skulle ringa?" "Ville jag träffa en barnläkare som kunde förklara vad som skulle hända om barnet kom nu?" "Funderade jag över nåt?" DET VAR VÄL KLART ATT JAG FUNDERADE!!!!! Hur mycket som helst, men jag visste också att mina frågor kunde ingen svara på.... Den som upptog mest tid i min hjärna var förstås; VARFÖR???
Hela natten var det full fart. Sammanlagt sov jag kanske två timmar. Till frukost var det såpass långt mellan sammandragningarna, att det inte var nån akut risk att bebisen skulle titta ut. Men jag skulle förstås vara under sträng bevakning och helt sängliggande.... I en förlossningssal... utan tv.... på obestämd tid.... Jag förberedde mig på att ha fruktansvärt långtråkigt, samtidigt som hjärnan gick på högvarv: Vad händer om bebisen kommer nu???? Vad som skulle hända med bebisen på sjukhuset och vad min roll skulle bli, det hade jag ju hyfsat bra koll på eftersom vi hade den erfarenheten redan. Nej, det jag funderade över, var förstås allt praktiskt hemma och så.... Och hela förmiddagen gick åt att upprätta en handlingsplan, "ifall-att"......

Var har jag varit?????

Tja, inte på det roligaste stället i världen.... Har varit på lasarettet sen i onsdags, svävandes i ovisshet om den lilla i magen skulle komma ut redan i vecka 29-30 eller inte :(
Nu har det i allafall lugnat sig, även om det inte gett med sig helt, och det finns kvar av livmodertappen. Så igår fick jag åka hem!! Ibland är det tur att sambon har det jobbet han har och att han dessutom ska vara hemma ett tag till. Sen är jag också glad att jag bor där jag gör, med ungefär 15 minuter in till lasarettet. Hade det inte varit för dessa två faktorer, så hade jag snällt fått ligga kvar där inne... Huh, vilken mardröm!! Är så glad att få vara hemma med familjen igen.....
Nu gäller det bara att verkligen kunna vila, men magen ger mig inte så mycket att välja på. Bara att sitta uppe för länge, resulterar i att det "kör på" ganska bra.... Så det är mestadels ryggläge som gäller.
Jag kommer säkert skriva lite kring mitt lasarettsbesök de närmsta dagarna och sen är jag väl rädd att det kommer bli en hel del gnäll på bloggen framöver... Ska försöka hålla humöret uppe, men jag vet redan nu att det kommer bli många tunga dagar. OM INTE det hela klingar av helt och hållet vill säga och det är klart att jag hoppas på det!! Men som det är just nu, så kommer jag då inte utanför tröskeln på huset på ett tag.
Jag/vi tar en dag i taget och är förstås lättade och glada över varje dag som bebisen stannar kvar i magen. Har ju fått barn i vecka 31 förut och jag tycker att en gång kan få räcka!!

Oväntat besök!!

Efter ytterst lite nattsömn för både mig och lilla Julia, så har ingen av oss haft nån toppendag idag... Mycket tid har gått åt till att trösta liten, som faktiskt varit helt ur form :( Flera gånger har hon nästan somnat när hon suttit i mitt knä och för er som känner Julia, vet att det verkligen inte är likt henne!!
Mitt i allt detta, så dök det upp ytterst oväntat besök.... Mannen i familjen som vill köpa huset tittade förbi och ville be om ursäkt och förklara varför det tagit sån tid för dom att få ut sitt hus på Hemnet!! Och han ville klargöra att dom absolut vill ha huset och att dom nu håller tummarna för att försäljningen av deras hus går snabbt, så att våran affär snart kan bli av.... Konstig känsla, men ändå skönt att veta att det händer saker!! Så nu är det bara att vänta och se!!!
MEN, nu kommer det värsta: När han gått härifrån, så kom jag på: HUR SER JAG UT EGENTLIGEN??????!!!!! Jag låg nämligen och sov när han kom och jag hade definitivt inte tänkt att jag skulle träffa nån "utomstående" idag, så outfitten var ju därefter. Men tror ni inte att jag gjorde ett helt fantastiskt intryck i mina trasiga(!!!!!) leggings, en gammal urtvättad t-shirt, oborstat hår, osminkad och skitiga glasögon. Som pricken över i-et, så hade Julia kladdat snor mer än en gång på axeln på t-shirten...... Ja, han måste ju ha funderat.... Men, men inget jag kan göra åt nu, så det är väl bara att bjuda på den och försöka skratta gott åt eländet såhär i efterhand :))

Hurra för huskurer!!

Hostan när jag ska försöka sova har blivit en trist följetong...

Häromnatten trodde jag att jag skulle bli tokig, ville bara få sova!!! Hade Cocillana hemma, men visste inte hur det verkade att ta som gravid. Så jag ringde 1177.... och blev inte ett dugg klokare efter det samtalet. Sköterskan upplyste glatt att; "det står i bipacksedeln att det inte ska vara någon fara att ta det under graviditeten", för att sen lika glatt i nästa mening säga: "Men jag skulle aldrig ta det själv om jag vore gravid, för det innehåller faktiskt .... (kommer inte ihåg vad hon sa där) och det borde ju inte vara nyttigt för fostret...???? ÖH???? Jaha, tack för det och tack och hej!

La på och hade i allafall bestämt mig för att låta bli hostmedicinflaskan kan jag lova!! Då slog det mig, att min bror har en "huskur" som han använder vid slem- eller rethosta: En halv kopp mjölk, ha i en matsked smör och värm tills det blir precis så hett att man klarar av att dricka det.
Dricka mjölk med smält smör i, kräkvarning deluxe eller? Nja, faktiskt inte så illa som det låter och är man nog desperat, så slinker det mesta ner!! OCH DET FUNGERAR!! På mig i allafall och jag är ytterst tacksam för tipset från brorsan, det har räddat min nattsömn de två senaste nätterna!!
Och det har även fungerat på Alvin, då han fick vara försökskanin på kuren förra gången han var förkyld. Och i morse runt fem-snåret, så vaknade Julia och hostade och hostade. Tänkte att jag kunde väl testa även på henne och även hennes hosta försvann och hon somnade om!!
Törs ni testa?? ;)

Så det kan gå :))

Att sambon råkar vara några år yngre än vad jag är, vill han ibland göra sig lite lustig över :) Som igår till exempel, jag kommer inte ihåg vad det var jag sa, men det var väl nån kommentar om nån ömmande punkt på min just nu svällande kropp. Och han var förstås blixtsnabb att kontra med att krämporna kommer med åldern. Själv stod han stöddigt och visade upp sin, som han själv uttryckte det, ungdomliga kropp utan skavanker..... Gissa om han fick äta upp detta idag :)))
Han tog en vals med dammsugaren här på eftermiddagen och när han polerar som bäst inne i badrummet, hör jag plötsligt ett väldigt liv. Jag och våra två nyfikna barn skyndar dit för att se vad som händer... Och där står han på alla fyra och kvider att han inte riktigt vet hur han ska ta sig upp, för "det small bara till bak i ryggen". Om jag kände medlidande? Ja, faktiskt. Om jag kunde hålla mig för skratt?? INTE FÖR ALLT I VÄRLDEN!!! Elakt? Nja, jag vet inte det, för hade rollerna varit ombytta, så hade han skrattat åt mig också!! Och gissa om det kändes lite skönt att få påminna honom om hans kaxighet igår?! Sen höll jag förstås tyst om att ryggskott faktiskt kan drabba alla ålderskategorier, till och med barn.... Det behövde han ju inte få veta just då :))
Lite oflyt förstås att han just ikväll skulle åka till Norge för att uppdatera sin Nordsjökurs under ett par dagar och att ha ont i ryggen under dessa övningar kanske inte är att föredra. Får väl vara snäll och hålla tummarna för att han inte är alltför stel när han vaknar i morgon bitti!!

Hormoner!!!!

Graviditetshormoner, visst är det underbart??!! Alla som har väntat barn har väl känt av dom, eller? Nu är jag ganska förskonad, för "dom aggressiva" har jag klarat mig undan. Det är snarare tvärtom, att jag vet inte vad det ska till för att vildkatten ska kika fram. Däremot så gråter jag, OFTA, och det kan vara i princip vad som helst som utlöser gråtattacken, både ledsamt och glatt.... Nåt jag ser på tv, läser i en tidning, ser på nätet, eller helt enkelt bara nåt jag kommer att tänka på. Helt snurrigt, men ack så vanligt :)

Sen tycker jag också att jag är mer orolig än jag brukar, mycket tankar och funderingar: Är ängslig för att nåt ska gå åt pipan med den lilla jag har i magen, jag måste gå in och kolla till Julia om jag tycker att det varit tyst för länge, oroar mig för att sambon inte ska vara hemma när förlossningen drar igång... Ja, listan kan göras längre, jag lovar. Känner nån igen sig, har det kanske med åldern att göra??
Jaja, nu ska jag ta mina hormoner och mina funderingar med mig och gå och lägga mig! Ha en fortsatt trevlig helg och till alla som fryser: Håll ut, det ser ut att bli mildare väder till veckan!!  



Känsliga läsare varnas!!

Om du har svårt att läsa om äckel, så är det nog bäst att du slutar läsa här och nu!! :)

Igår började det rinna även ur lilla Julias näsa och jag förstod ju att jag hade varit "snäll "nog att smitta henne med min dumma förkylning! På eftermiddagen hade febern stigit till 39,7 och då hon dessutom uppvisade vissa symptom, som skulle kunna bero på en urinvägsinfektion, så ringde vi och fick en tid på vårdcentralen som har jour här i stan. Gav lite Alvedon för att få ner febern och sen började trixandet med att försöka få lite kiss i burken (som vi förväntades ha med till läkaren.). Av med alla kläder och sen började "jagandet".... Efter två misslyckade försök, då vi inte lyckades få med av dom få droppar som faktiskt kom och då liten till sin egen förskräckelse stod utan blöja och bajsade, så gav vi upp försöken. Skulle sätta på henne kläderna igen och förväntade mig att febern skulle gått ner, både av Alvedon och nakenhet, så hade den istället stigit till 40,1!! :( In med liten i bilen och börja färden in mot stan. Ungefär halvvägs så börjar hon kaskadspy, hela munnen öppen och det bara sprutar... överallt: Rakt ut över ryggen på sätet framför bilstolen, detta rinner ner över alla leksaker som ligger fint placerade där, hela Julia, över mig.... Och stanken.... BLÄ säger jag bara. Kändes sådär att kliva in på vårdcentralen full i spyor, men vad göra????
Väl där, så började återigen trixandet med att få till ett urinprov. Nu var hon dock så trött, att hon inte orkade göra mycket mer än att bara ligga still och efter ett halvt glas saft, så fick vi äntligen till det där eländiga provet!!

Då vi äntligen fått kiss i burken och satt på Julia blöja och kläder igen, då bara vände hon sig om på britsen och somnade.....

Nu visade det, som tur var, ingenting och vi fick bara åka hem igen. Ordinationen blev att ge Alvedon för att hålla febern nere och försöka få i henne så mycket vätska som möjligt. Och nog har vi gett Alvedon, var fjärde timme, och ändå har hon inte haft under 40 i feber på hela natten :( Stackars, stackars liten!!
Som grädden på moset, så har jag fått en riktigt eländig hosta, som gör att jag knappt kan sova om nätterna och vid tre-tiden kom Timmy upp och meddelade att även han började få ont i halsen.... Behöver jag berätta att det här huset är fullt av "döa sillar" idag??!! Men när man är på botten, så kan det ju bara gå åt ett håll sen, eller hur??!! Till slut blir vi friska allihop och då ska vi bara njuuuuuta!!

Halvfart...

.... om ens det!!! Vaknade natten till igår och hade plötsligt åkt på värsta förkylningen! Den var inte välkommen kan jag lova. Men det är bara att bita ihop, vila och försöka kurera sig på bästa sätt och sen är det bara att hoppas att eländet försvinner lika snabbt som det dök upp!!
En stor tröst är förstås att Timmy är hemma, så att jag verkligen får möjlighet att vila. Varken han eller Julia har nåt emot att få en hel del tid tillsammans som det verkar :)

Första kvällen pappa var hemma... Kärlek ❤

Att sitta i pappas knä och mysa och lyssna på barnvisor på datorn är populärt!!