Otäckt.....

Tidigare idag grunnade jag lite över kvällens inlägg här på bloggen. Det skulle handla om krånglande tv och telefon (tackar åskan så hjärtligt för det) och evighetslångt samtal med Telia innan det kunde fixas. Jag skulle även berätta om besöket på Dyvelstens flottningsmuseum, där Julia stolt tog sin första ridtur, på en vit liten Shetlandsponny. Eftermiddagens picknick med vänner, på vår egen gräsmatta. Enkelt, men absolut mer uppskattat av barnen än en fika vid köksbordet! Jag ville också skriva långa rader om hur glad jag är att Alvin kommit tillbaka från Dalarna, även om det bara är för några dagar.....
Men sen skulle jag och Alvin åka in till stan och handla och den turen blev definitivt inte som vi hade tänkt oss!! Så därför kommer större delen av detta inlägg att handla just om detta!

Börjar blinka för att svänga in på parkeringen utanför affären, då det KRASCH smäller framför oss. En bil brakar in i en cyklist, som (naturligtvis) kastas i marken. "Hur f-n gick det där", sa jag till Alvin. För det såg verkligen ut att ha kunnat gå riktigt illa. Parkerar bilen på närmsta ruta och skyndar mig ut och ser då precis hur den påkörda damen reser sig.... och det kändes i allafall skönt!! Ingen annan verkar ha sett, eller bryr sig om vad som hänt. Så jag går fram och frågar hur hon mår. Samtidigt kliver kvinnan som körde bilen ur och undrar väl ungefär samma sak och just då börjar det bli lite kaos. Alla står mitt i vägen, under bilen ligger cykeln och det kommer bilar från alla håll i den här fyrvägskorsningen där det hela hände..... Jag ber den påkörda kvinnan att gå till sidan och sätta sig innan hon svimmar (för det såg hon ut att kunna göra vilket ögonblick som helst) och den andra ber jag att köra undan sin bil, så att de inte ska hindra trafiken. Samtidigt kommer någon som sett allt från andra sidan vägen och hon säger att hon larmat 112, skönt tycker jag, eftersom den påkörda börjat prata på hur hon skulle ta sig därifrån då cykeln var trasig och jag ansåg att hon absolut inte skulle nån annanstans än till ett ställe där hon kunde få en ordentlig läkarundersökning!! Kvinnan som kört propsade också på att få åka, vilket inte heller kändes så genomtänkt.... Tills jag såg paniken i hennes ögon och skriken från hennes bil.... I framsätet satt hennes funktionshindrade dotter och hade en riktig panikattack; skrek, viftade med armarna och kastade sig fram och tillbaka. "Hon får snart ett epilepsianfall om hon fortsätter", sa den skärrade mamman. I samma ögonblick kom räddningstjänst och ambulans med blåljus och sirener och jag tror att den stackars dottern skrek om möjligt ännu högre.... Jag frågade om jag kunde få prata med henne och försöka få henne att lugna ner sig, men  det skulle inte vara nån idé enligt mamman. Jag undrade om jag inte kunde få försöka åtminstone?!
Jag gick till bilen och fem minuter senare hade hon lugnat ner sig, var kontaktbar igen och uppvisade "bara" mer normala tecken på chock.
Där och då hade jag förstås bara kunnat gå därifrån, men det är kanske inte riktigt jag att göra så... Mamman pratade ju först med olycksutredare och sen då polisen kom till platsen, så blev det förstås ännu mer prat och en massa skrivande. Skulle jag då ha lämnat den här tjejen själv där i bilen? Näpp, skulle aldrig falla mig in!! Jag stannade tills allt var klart och mamman kom tillbaks till bilen och de kunde åka därifrån!!
Hann även växla några ord med den påkörda kvinnan innan ambulansen körde iväg med henne. Väldigt skärrad och lite omplåstrad, men vi och ambulanspersonalen kontaterade att hon trots allt hade haft änglavakt!! Hon hade ju börjat inse det själv och då de åkte, så insåg även jag att vi hade kunnat bli vittnen till nåt mycket tragiskt.... Det var helt enkelt inte hennes tur idag!!