Varje extra dag i magen är bra, till och med jättebra. Måste intala mig själv det när tårarna kommer.... Igår var en sån dag, en dålig dag med många tårar :( Idag är den "fysiska statusen" densamma, men den mentala är bättre i allafall!!
När man varit med om nåt jobbigt, så är ju ett sätt att bearbeta det hela att sätta ord på det. Så jag kommer dela med mig av min sjukhusvistelse, lite i taget....
Allt började i onsdags kväll då vi satt här hemma vid köksbordet. Plötsligt, helt utan förvarning, fick jag ont, grymt ont. La mig på soffan och tänkte att det går över om jag vilar. Den värsta smärtan gav sig, men jag kände ju regelbundna sammandragningar... Då det inte slutat efter en timme, så ringde jag förlossningen. Och med ett barn fött i vecka 31+5 "i bagaget", så var det bara att åka in direkt.
Togs emot på specialistmödravården, men efter bara ett par frågor så öppnade barnmorskan dörren i rummet och sa att det var förlossningen som gällde...
Snabbt till ett rum, på med ctg-apparaten.... Jodå, regelbundet var det och alltför tätt och intensivt för att vara i vecka 29+5.... och då blev det fart!!
Först en spruta för att försöka få hejd på det hela. Kroppen ville nåt annat och sammandragningarna blev dubbelt så kraftiga och kom dubbelt så ofta.... Tankarna snurrade.... Läkare, barnmorskor och sköterskor snurrade också runt mig. Nya åtgärder för att stoppa; dropp med en rasande fart in i kroppen, tre olika sorters antibiotika (säkerhetsåtgärd, ifall jag skulle ha nån infektion), prover, MASSOR av prover och undersökningar, spruta för att påskynda lungmognaden ifall barnet skulle komma..... Och frågor, massor av såna också. "Ville sambon vara med om det skulle gå fort, så dom visste om dom skulle ringa?" "Ville jag träffa en barnläkare som kunde förklara vad som skulle hända om barnet kom nu?" "Funderade jag över nåt?" DET VAR VÄL KLART ATT JAG FUNDERADE!!!!! Hur mycket som helst, men jag visste också att mina frågor kunde ingen svara på.... Den som upptog mest tid i min hjärna var förstås; VARFÖR???
Hela natten var det full fart. Sammanlagt sov jag kanske två timmar. Till frukost var det såpass långt mellan sammandragningarna, att det inte var nån akut risk att bebisen skulle titta ut. Men jag skulle förstås vara under sträng bevakning och helt sängliggande.... I en förlossningssal... utan tv.... på obestämd tid.... Jag förberedde mig på att ha fruktansvärt långtråkigt, samtidigt som hjärnan gick på högvarv: Vad händer om bebisen kommer nu???? Vad som skulle hända med bebisen på sjukhuset och vad min roll skulle bli, det hade jag ju hyfsat bra koll på eftersom vi hade den erfarenheten redan. Nej, det jag funderade över, var förstås allt praktiskt hemma och så.... Och hela förmiddagen gick åt att upprätta en handlingsplan, "ifall-att"......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar