Vardag....

Njuta av vardagen var det ja.... och det varade ju inte så länge. För natten till måndag åkte sambon på kräksjuka... Inte ett dugg avundsjuk och jag kan bara hoppas att jag skonas från eländet!!
Igår var Timmy av förklarliga skäl inte särskilt pigg, snarare som en urvriden skurtrasa och dessutom med ganska hög feber. Jag försökte förstås ta det fortsatt lugnt, men det blev kanske inte riktigt så mycket vila som det borde. Och det straffade sig DIREKT: Tidig kväll drog det igång igen och det var bara att åka in till lasarettet :( Flera timmar med fyra minuter mellan värkarna och det var bara att mentalt börja förbereda sig på att det kunde bli bebis i vecka 31.... Till slut bestämdes att dom skulle kolla om det var någon påverkan på livmodertappen och det var ingen förändring sen kollen i måndags och då gjorde läkaren en "helomvändning": Det var ju sagt att jag inte skulle få fler mediciner för att stoppa en eventuell förlossning, men han tyckte att vi kunde testa med en spruta Bricanyl igen. Och redan efter en halvtimme så började värkarna klinga av, HURRA!!!!!
Så jag fick åka hem igen och jag är så tacksam att jag har underbara grannar som gick upp mitt i natten för att åka och hämta mig!!
På tal om Bricanyl förresten: Jag är väldigt glad att jag inte har astma och är beroende av eländet för att leva ett normalt liv. För FY FASEN vad dåligt jag mår när jag får det; jag skakar som ett asplöv och det känns som nån sitter på mitt bröst när jag försöker andas....

Idag är jag förstås glad att vara hemma och att bebisen ligger där den ska ett tag till. Men trots det, så har jag haft svårt att hålla känslor i schack och humöret på topp. Jag skulle nog kunna drista mig till att säga att jag haft en riktig mental kollaps under eftermiddagen :( Sååå många tankar som far omkring i det här röriga huvudet, så många känslor.... Känslan av otillräcklighet här hemma, att jag inte kan vara vare sig den mamma eller sambo jag skulle vilja vara. Funderingar varför vi sätter ett till barn till världen, när mina tidigare graviditeter varit allt annat än okomplicerade. Att det är mitt fel om barnet kommer tidigt, min kropps fel.... Vad ÄR det egentligen för fel på min kropp? Varför hittar man inget fel, för nåt måste det ju vara??!! Och tårar, tårar, tårar som aldrig ville ta slut....
Jaja, kan bara hoppas att allt känns bättre när jag vaknar i morgon!!