Tänk om.... tänkte jag....

Och jag hann tänka det alltför många gånger.....

Jag vet att min inlägg lyst med sin frånvaro och att jag varit eländigt dålig på att höra av mig till min vänner på slutet. Visst beror det till stor del på att mitt nya (och förbaskat roliga) jobb tar en hel del tid. Lägg också på det att vi fortfarande inte vet vart vi ska bo när vi ska vara ute ur huset i slutet av januari.... Allt detta borde räcka till.... Men sen slog bomben ner:

För ungefär en månad sen, så kände jag den..... knölen i bröstet!!!!!!!!! Paniken, kan ni fatta paniken???!!! Redan nästa morgon ringde jag Bröstcentrum för att få en tid........ lite drygt tre veckor senare.... Fyyyy fasen säger jag, att behöva gå och fundera över detta i över tre veckor :-(

Tankarna flög och for. Och då de kom, så gick det liksom inte att hejda dem. Det var lite som att kasta sig ut i fritt fall; hur gärna jag än hade velat bromsa, så gick det inte....
Tänk om...
..julen som kom kanske var min sista?
..den fantastiska helgen i Göteborg med sambon och nya kollegor, skulle jag vara med nästa år?
..jag inte skulle få se mina barn växa upp.... och så vidare och så vidare....

Fattar ni vilken terror, att hela tiden känna den där förbannade knölen, men att bara vara tvungen att snällt vänta på besked??!!

Jag tackar gudarna för jobbet! Såg till att allt gick i 220 km/h hela tiden, helt enkelt för att inte hinna tänka!
Så då jag var på utbildning och alla runtomkring trodde att det var så skönt att få några kvällar för mig själv där nere i Skåne. Så bröt jag istället ihop totalt och satt i ett hörn, invirad i mitt täcke med tårarna sprutande och visste inte hur jag skulle kunna hålla ihop tills jag fick ett besked....

Jag höll ihop och i veckan var det så äntligen (eller hur det nu var, både ville och inte ville att den dagen skulle komma) dags för undersökningsdag.
Det hela började med mammografi och sköterskan kollade på bilderna och säger: Jag ska gå och hämta läkaren direkt...... "Jahapp, det var kört", hann jag tänka...... Vad jag inte visste, var att det var så här det skulle gå till: Mammografi, läkare, ultraljud, läkare igen och till sist kirurg. För att alla skulle få se och känna, så inget lämnades alltså till slumpen!!

Men det var ingen fara!!!!!! Herregud, en sån obeskrivlig lättnad!!!!!!!!
Gick ut från mottagningen, som på små moln. Satte mig i bilen och kände hur slut jag var.... Hade kunnat somna där och då. Hela kroppen kändes som gelé.....

Så till allt och alla som känt sig åsidosatta ett tag, jag hoppas ni har överseende......