Åter på Lövberga

Hemma igen, fylld av tacksamhet....

Tacksam att allt gått otroligt bra. Visst, han har en kraftig hjärnskakning och minnet sviker fortfarande. Har dålig koll på vad som hänt tiden före olyckan och av själva olyckan minns han ingenting. Även korttidsminnet sviker och sånt som hänt en timme tidigare försvinner ibland.... Och det är nog det som är jobbigast för mig och gör mig mest orolig. Och det här är också nåt som ganska snart måste bli bättre, annars blir det återigen en tur till lasarettet för ytterligare kontroller.
Det vänstra ögat har fått sig en rejäl smäll och igår ägnades flera timmar åt att få det noggrant undersökt. Det verkar ha gått bra, men för säkerhets skull så ska vi på ett återbesök nästa vecka och då ska förhoppningsvis svullnaden lagt sig så det går lättare att undersöka det.
På vänster sida har kindbenet en spricka under ögat. Och detta har oroat mig sen undersökningen av ögat igår. Läkaren som gjorde undersökningen misstänkte att det här eventuellt påverkade ögat, men till min/vår stora lättnad, så var det inte så. Och en spricka gör de inget åt, så han slapp opereras. Nu ska även sprickan kontrolleras nästa vecka, då trycket från svullnaden lättat, men läkaren trodde inte att det skulle ge nåt annat resultat då heller.
Knät behövde de aldrig röntga, det räckte med en undersökning för att konstatera att det inte var nån fara med det.
Sen har han massor av skrapsår, vilket förstås orsakar en massa obehag just nu, men det är ju småsaker i det stora hela!!

Många har undrat hur själva olyckan gått till och de har haft höjden av otur, men verkligen haft marginalerna på sin sida. Rattstången har nämligen gått av!! Och det är förstås omöjligt att manövrera ett fordon då och det blir inte lättare av att det är spegelblank is på vägen...... Tur är förstås att de inte mött nån annan. Tur var också att bilen gick i diket med "baken" före, hade det varit tvärtom hade nog utgången blivit en helt annan. (Detta enligt förarens pappa som var på plats ungefär samtidigt som ambulanserna.) Det jag är gladast över är förstås att det inte kom nån bil åkandes som inte hade upptäckt Alvin som låg mitt i vägen....

Jag känner också en sååååå otroligt stor tacksamhet över all värme jag har fått känna de senaste dagarna..... Tårarna har kommit då jag överösts av uppmuntrande samtal, mail, meddelanden och besök. Dessa har gjort mig stark och gett mig kraft att orka hålla ihop..... Tror inte nån kan förstå hur mycket det har betytt för mig <3 Kärlek till er alla..... Ingen nämnd, ingen glömd!

En stor eloge också till alla er som på ett eller annat sätt ställt upp, så att jag har kunnat vara där jag har behövts som bäst det här dagarna: På sjukhuset tillsammans med min son!!
Ett extra stort tack till mormor och farmor som varit här hemma och tagit hand om tjejerna!!

I morgon kommer sambon (förhoppningsvis, måste ju alltid tilläggas) hem och jag antar att det inte varit så roligt att sitta fast ute på en plattform mitt i allt detta..... Ska bli skönt att få vara alla tillsammans igen!!

Ta hand om er därute och var rädda om varandra.....