Mitt i festligheterna hände det..... en tragedi av så stora mått att jag inte riktigt kan ta in att det hänt på riktigt... Läser om det, ser på nyheterna och tänker gång på gång att det är som på film. Grubblar och får en konstig känsla långt in i magen, som ett illamående som sprider sig ut i nervtrådarna och ger en obehagskänsla i hela kroppen. Olust som inte går att skaka av sig... Tänker på alla som förlorat någon, eller som känner nån som förlorat någon.. En kedjereaktion av ett illdåd som drabbar så otroligt många. Vill inte tänka på alla föräldrar som förlorat ett barn, det käraste man har i livet!!! Telefonsamtalen och sms:en från ön måste ju ha varit fruktansvärda, både för dom som ringde och skickade och dom som tog emot..... Och jag är ego och tänker....... bara det aldrig händer mig...... En förälders värsta mardröm; att förlora ett barn....
MEN: Jag tänkter inte låta det skrämma mig, eller snarare hindra mig!! Jag har levt efter devisen att rädsla inte ska hindra mig från att göra något jag vill och så vill jag fortsätta leva!! Nu kanske det här kan misstolkas, men jag är inte dumdristig och utmanar ödet i onödan. Jag skulle ju till exempel aldrig åka till ett land i krig eller så. Men vi har så ofta fått förmaningar från höger och vänster, "Hur kan vi göra si och så, hur kan vi dra med Alvin på det och det??" "Tänk om det händer nåt????" Händer nåt??? Men herregud, det kan hända nåt när jag går över parkeringen på Bergvik när jag är och handlar!! Ska jag inte kunna gå ut överhuvudtaget då??!! Nej, är man på fel plats på fel tillfälle så kan "det hända" både utanför knuten på mitt eget hus eller på andra sidan jorden!! Finns ingen anledning att gå omkring och oroa sig över onda ting och bråd död som kan drabba en eller ens familj, det skapar bara begränsningar! Nej, ta till vara på varje tillfälle och lev livet. För tyvärr vet vi inte när det tar slut......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar