Om saknad....

"Mina ögon kan glittra, mina läppar kan le, men sorgen i mitt hjärta kan ingen se......."

Orden sitter mitt i prick!! Åtta år sen idag, åtta år sen jag satt ensam vid en sjukhussäng i Mora och min pappa drog sitt sista andetag.... Jag trodde jag skulle slitas i bitar, det gjorde så fruktansvärt ont.... En vecka hade jag varit där, fått se och uppleva på nära håll vad den där förbannade cancern gör med människor vi älskar. Bryter ner och orsakar omänsklig smärta.... Men jag är ändå glad att jag var där, att jag fanns vid hans sida....
Sista dagarna var så jobbiga, för mig och säkert också för honom. Det var så mycket han ville säga, men det kom inga ord.... Vi kunde bara hålla varandras händer...
Åtta år sen idag.... Jag har lärt mig leva mitt liv utan min pappa i det, men jag saknar honom fortfarande... MASSOR!!
Det finns säkert de i min omgivning, som är bedrövade över hur sällan jag besöker graven. Jag önskar att de visste anledningen; det gör fortfarande så jäkla ont!! Tänder hellre ett ljus hemma, än gråter offentligt...

Tänker ofta på min pappa och gör nåt som säkert många andra som också förlorat någon gör; ångrar både sånt jag gjort och sånt jag inte gjorde....

Hade också önskat att han hade fått träffa våra döttrar. De hade älskat honom och han dem... Han betydde så otroligt mycket för Alvin och jag får vara glad för det....

Ibland dyker pappa upp i mina drömmar. Vissa helskumma, som till exempel att han inte alls är borta och jag får dåligt samvete för att jag städat ur hans lägenhet.... Vet inte hur många gånger den drömmen har återkommit... Och så sent som förra veckan drömde jag att han var här i Karlstad och var barnvakt åt småtjejerna..

Tiden läker inte alla sår, men med tiden lär vi oss att leva med dem. Vissa dagar saknar jag mer och det är inget jag kan göra något åt...

Ta hand om varandra och ge dem du bryr dig om lite extra uppskattning ibland.....