Inget rosa "lull-lull"!! Del 1

Nu var det ett tag sen jag visade något livstecken här på bloggen..... och jag kan lova att jag saknar att skriva. Jag behöver den här "pysventilen" så väl, men tiden..... den berömda tiden, som aldrig räcker till :( 
Ikväll har jag i allafall lyckats installera en app på mobilen, så jag hoppas, hoppas att jag kommer kunna slänga in något mer inlägg nu framöver!

Och nu kommer det, det som inte är nåt rosa "lull-lull", så alla ni som inte gillar gnäll bör sluta läsa nu. För nu ska jag klaga nåt alldeles fruktansvärt över kaoset som tydligen aldrig tänker ta slut!!! Och långt kommer det också att bli, så är det nån som orkar läsa till slutet, så är jag imponerad!! (För att ge er en chans, så kommer jag dela upp eländet i mindre bitar..)

Vattenpumpen rasade ju och det var väl det hittills värsta som hänt, men sen har det ena avlöst det andra känns det som:
Veckan efter pumphistorien så var ju Amanda dålig. Och som grädden på moset när hon frisknat till, så fick Julia feber och hon sov, mer eller mindre dygnet runt. Hon kom upp och åt frukost, sov till lunch, åt lunch, sov till middag, åt middag och la sig sen igen och sov till frukost nästa morgon. Efter några dagar blev jag såklart riktigt, riktigt orolig, så vi fick åka in och det togs en hel del prover. Men allt var normalt och efter ytterligare några dagar, så var det full fart på busungen här hemma igen!!

Sen var det den här följetongen med min (förbaskade) fog.... Jag gick väl över gränsen vad den klarade av en söndagseftermiddag och det fick jag verkligen sota för!! Jag säger bara SMÄRTA!! Det är en lång historia, men när jag behövde flera minuter på mig för att kunna vända mig från ryggläge till sida när jag låg i sängen,  jag behövde hålla i allt jag kom över för att ta mig till toaletten och sen dessutom nästan svimmade när jag väl satte mig där, så insåg jag att det antagligen var dags att kontakta vården. Jag blev således utrullad på bår tidigt på måndagsmorgonen och Amanda fick ju också lov att följa med (då jag fortfarande helammade så det fanns inget alternativ), fastspänd på den andra båren i sjuktransporten.... Ska man skratta eller gråta?! (Som tur var, återigen, så var min mamma här. Vad skulle jag ha gjort utan henne den här gången.... och så många andra???!!!)

Amanda ser lite förskräckt ut, men jag hade inte så mycket annat att välja på än att ta henne med. Och sen kan ni gissa om mammahjärtat blödde när Julia stod utanför och grät så det skar genom märg och ben när vi skulle åka?!

 Jag fick även åka hem på bår, då läkaren insåg att sitta inte var att tänka på.... Men trots allt, så får jag anse mig ganska lycklig. Många med såna här fogproblem tappar helt kontrollen över "de nedre regionerna", så visst var det trist att åka hem på bår och i sällskap av ett par kryckor, men jag slapp i allafall blöja!! 

Insåg ganska snart att mamma inte skulle orka ta hand om två små barn, för jag själv var ju inte till nån nytta överhuvudtaget. Som tur var så kunde barnens faster,Tina, komma hit med kort varsel och hjälpa oss några dagar!! Guldstjärna till henne säger jag bara!! Själv hade jag så ont att jag inte ens kunde ha mina barn i knät om jag satt mjukt i soffan :(