Gör det INNAN olyckan är framme!!!!

Det säger pang, bom, krasch.... Illtjut, tårar och blod... MASSOR av blod!! Ilfart med blåljusen på, traumateam som väntar på akuten... Allt känns som en film, som om det inte är på riktigt... Men detta händer mig, mig och mitt barn..... Ett ögonblick, ett enda litet ögonblick... det är allt som behövs för att olyckan ska vara framme :*(
En mamma som kämpar för att behålla lugnet, vara stark, måste fixa det här. Det ska kopplas på apparater som ska mäta det ena och det andra... Prata lugnande, krama, försöka distrahera så att läkaren kan undersöka.... DÅ plötsligt säger det lilla livet "pnapp".... Läkaren har en skjorta under rocken så det sticker fram en knapp. Alla där inne drar en lättnades suck, även mamman måste le mitt i allt elände..
Det konstateras att vi haft en skyddsängel i huset just den här tisdagen, tisdagen den 11 oktober 2011, annars ..... Ja, usch vet vad....
Nu har det gått helt otroligt bra. Om något är trasigt? Det får ett nytt besök på fredag visa. För att röntga ett litet barn krävs ju att dom sövs och det i sig är ju en risk. Så läkaren valde att vänta. I slutet av veckan har förhoppningsvis svullnaderna lagt sig och dom gör en ny bedömning utifrån detta. Skulle något vara trasigt, så gör det inget om dom väntar med att åtgärda det. Om det överhuvudtaget behöver åtgärdas, det är tydligen inte alltid en nödvändighet.
Så nu ber jag alla er läsare med barn: Sätt fast allt, ALLT, ALLT som skulle kunna tänkas vippa eller tippa över era barn!!! Det räcker med att vända ryggen till för att nåt ska hända. Jag får leva resten av livet med att jag inte hade stenkoll hela, hela tiden..... Jag vill låta er andra slippa den ångesten. Slippa ett brustet mammahjärta, slippa se på era barn och det gör ont ända in i ryggmärgen för ni kan ana hur ont dom har...... BARNSÄKRA (gånger 100) ERA HEM NU!!!!!!!!
Om jag känner mig som en usel mamma? Ja, ni kan ju gissa..... Hur många gånger har jag inte redan tänkt: "Tänk om jag inte gjort det", "tänk om jag gjort si eller så istället".... Hur länge kommer jag att älta? Ingen aning! Men anklaga mig själv kommer jag ju göra hela livet...
En tröst mitt i allt, är att det hela inte verkar bekomma liten överhuvudtaget: Hon är som vanligt; leker, busar, skrattar, äter som häst och munnen går i ett i ett..... Och DET kan jag lova, känns väldigt, väldigt skönt!!!